Vätternrundan 2014

Jag ska börja med att säga att detta har varit målet för hela året och därmed oxå den viktigaste tävlingen.

Jag är som ni kanske vet kapten för ett Rido of hope-lag under 2014 års vätternrunda.

Det har under våren varit mycket trixande och fixande för att allt skulle bli klart till VR 2014. Jag har tränat en massa och varit ute på en del tävlingar för att förbereda mig så bra som möjligt.

Årets lag som jag är kapten för hade ett mål, att klara 300 km runt vättern på under 11 timmar. Vår grupp var från början ca 14 st som kom från hela sverige samt 3 st från norge.

Allt eftersom tiden gick så blev vi färre o färre.

Sista uppladdningen inför VR 2014 var Ringsjön runt helgen innan där vi var 5 st RoH:are som skulle cykla ihop och med det försöka svetsa oss samman till en bra klunga där vi skulle lära oss att dra osv.

När jag vaknade på lördagen då Ringsjön runt var så kunde jag inte röra min vänsterarm. Detta berodde förmodligen på en muskelbristning eller liknande som jag ådrog mig dagen innan när jag skulle få på husvagnen på bilen.

Tyvärr så blev det så att jag inte kunde starta. Ville ju inte heller chansa och riskera att jag inte kunde starta i VR.

När det gäller VR så träffades hela (9st) gruppen i startområdet ca 30 min före start som skulle vara 3:12 för ett sista taktiksnack.

Alla var taggade och redo och det var en mäktig syn för publiken när hela startledet fylldes av RoH, vi var ju ett par olika grupper till som skulle starta samtidigt i olika fartgrupper.

Ett mäktigt jubel med applåder o visslingar fyllde mina öron när vi började rulla ut och dra oss iväg, lite rörigt i början men när vi lämnade Motala och kom ut på vägen så samlade alla grupperna sig som dom skulle.

Vi drog på med vinden i ryggen ner mot vadstena och rullsnittet var riktigt högt och allt kändes bra. Vi samsades att dra och kedjan funkade felfritt hela tiden.

efter ca 3,5 mil så kom den första stigningen och jag kände att mina ben inte orkade trycka på i backen, det fanns ingen kraft att dra heller. Konstigt för jag kände mig riktigt taggad och i bra form.

Nåväl, vi körde vidare men jag märkte att jag kom efter i varje stigning och trots att jag försökte trycka på så verkade det som benen inte hade nån kraft.

Efter ca 75 km så fick jag meddela gruppen att jag tyvärr måste lämna dom och att dom fick klara sig själva utan mig, jag skulle ju bara sinka dom och det var ju inte meningen.

Kim kom ner till mig och vi 2 skulle då fortsätta själva i ett lite lägre tempo.

Backarna upp mot Jönköping tog ut sin rätt och jag hade knappt styrfart uppför men nerför så susade jag på som tusan. Efter 137 km så stannade vi i en depå och tog igen oss lite och då snackade vi om att vi aldrig kommer att fixa detta i den fullständiga stormen som vi hade rakt emot oss i ca 100 km till.

Sagt och gjort, brytningen var ett faktum.

Vi lassade på våra cyklar i en lastbil och satte oss på bussen tillbaka till Motala.

Om jag är besviken? ja, fruktansvärt, men oxå glad att jag tog beslutet att bryta, kan ju vara lite för envis när det gäller sånt.

Idag så sitter jag här efter ca 12 timmars sömn med en dunderförkylning.  Det var förmodligen det som spökade för mig under gårdagen.

Som nån klok man eller kvinna sa till mig igår – det kommer fler chanser. ja det gör det ju faktiskt.

Livet tar ju inte slut med detta, men visst känns det ruttet idag, hade ju verkligen velat åka in i målet, det är ju den skönaste känsla som finns.

Just nu har jag inga fler lopp inplanerade och det känns ganska bra, bara att ta dagen som den kommer och se om det dyker upp nåt kul i framtiden.

Imorron hoppas jag kunna ta en liten tur på hojen för att känna hur det känns.

Patric