• Category Archives Tävling
  • Ölandsrundan 2014

    Team SweDan skulle till Öland för att köra ett kombinerat träning/tävlingspass.

    Jag kanske ska börja med att förklara vad SweDan är? Jo, det var så här att vi var 3 grabbar som letade efter en fjärde lagmedlem inför lagtempo i Osby den 21 sept. Då dök Sara upp från ingenstans och visade sig vara en riktigt bra cyklist så hon tog den platsen i laget. 2 svenskar o 2 danskar blev då Team SweDan. Lagtempo körs på olika sätt, men just här så är men fyra i laget och tiden tas på den tredje man i mål. Hur tränar man då inför detta?

    Jo, vi har tränat på detta genom att cykla i rad och den som ligger längst fram ”drar” och håller tempot i ca 2 min innan hen går ut och släpper fram resten som då kör vidare o håller tempo och den som låg först lägger sig sist och får då vila lite i ca 6 min innan det är dax att dra igen.

    Det är svårt att få detta att funka smidigt såklart, men med lite träning så löser det sig på ett bra sätt. Alla upplever så klart lite up & downs i ett pass så det är viktigt med kommunikation hela tiden så att det inte blir en massa luckor och för snabbt tempo så att alla pallar med.

    Nåväl, tillbaka till Öland igen

    Dagen kunde inte startat bättre, strålande sol och lite vind.

    Jag var på plats strax efter 8 på morgonen och anmälde mig, starten för ”lilla” rundan på 60 km var kl 9:30.

    Mötte upp mina lagkamrater och nån mer som skulle åka med oss, bra ju fler vi är för då får man vila lite längre mellan dragpassen.

    Starten gick och jag tog täten ut ur Färjestaden i ett ganska lugnt tempo för att vi skulle kunna formera oss allt eftersom vi kom ifrån allt folk för det var många glada cyklister, både snabba och lite långsammare. Tog ett par km innan vi låg i en rad och tempot ökade sakta men säkert.

    Vi körde på och allt kändes bra och kilometer efter kilometer passerade och vädret var underbart.

    Efter ca 35 km så vände vi österut efter att ha kört söderut. Medvind och farten skruvades upp rejält, lite för snabbt för mig som hade vissa problem med att täppa till luckan ett par gånger.

    Efter ca 45 km så vände vi norrut och då kom den, den beryktade kantvinden och jag fick problem direkt, det gick oxå lätt uppför och efter 50 km så fick jag säga till dom andra att köra vidare utan mig, jag pallade helt enkelt inte att hålla tempot.

    Gänget drog iväg och jag sänkte farten ca 2 km/h uppför, men när jag väl kom över toppen så kände jag mig hyfsat pigg igen, och dom sista 6 km gick jag helt solo på max och det kändes ganska bra.

    Jag kom i mål ca 2 min efter dom andra helt slut i benen men glad ändå.

    Så för att summera så tycker jag att det var en skön och härlig dag och laget funkade riktigt bra även om jag kanske sänkte deras fart lite, kroppkakorna i målet var väl lite sådär.

    Tilläggas ska kanske oxå att jag körde med en bruten stortå hela vägen och den hämmade mig säkert lite, men jag hade silvertejpat den ganska hårt.

    2014-09-07 13.43.52

     


  • Cykelvasan 2014

    Jag har sen den misslyckade tävlingen vätternrundan tränat en massa MTB. Målet med den träningen har hela tiden varit CV2014.

    Jag kände mig helt förberedd inför årets start.

    Pi o jag körde upp till Mora tidigt på fredagsmorgonen med cyklar på taket och bilen full med packning. Resan gick bra. Väl i mora så hade vi bestämt oss för att tälta, smidigt och billigt alternativ. När vi kom till Mora camping så sa dom att vi fick hitta en plats så gott det gick då det var fullbokat överallt. Vi hittade en bra liten plats mellan ett par husvagnar. Där slog vi upp tältet, eller tält o tält, vi hade glömt innetälten hemma så det blev lite mer som ett vindskydd. Regnet öste ner och vi blev kalla och blöta men humöret var på topp.

    Blev inte jättemånga timmars sömn av förklarliga skäl, men upp på morgonen vid 06:30 för att börja förbereda oss på en lång dag.

    Pi fixade kaffe på trangiaköket och jag tog en macka med baconost, hade en korv risgröt som jag tänkte ta i bussen på väg mot starten.

    Allt förberett och vi tog oss till målområdet för att lasta på hojarna på lastbil samt sätta oss på bussen för transport till sälen och starten. 1,5 timmar i bussen och jag började få tillbaka lite värme i kroppen. Dock glömde jag min risgröt i tältet men dom skulle ju servera soppa o bullar längs vägen så det skulle nog ordna sig.

    Väl framme vid starten så flöt allt på som det skulle, hojar lastades av från lastbilen, fixades till o flaskor fylldes o blåsan tömdes.

    PANG!!! kl var 10:30 och startskottet gick för vår grupp.

    Jag var förberedd på att det skulle vara nästan 3 km uppför i början så jag hittade mitt tempo och trampade på. Allt kändes kanon och alla runt omkring var glada och pigga. Regnet hade gjort att det var ganska tungt och lerigt bitvis och man fick trycka på för att hålla farten uppe.

    Vi hoppade över första depån och tog oss till den andra där vi tog lite varm blåbärssoppa och en bulle, sen vidare.

    Det flöt på bra hela vägen och vi klarade oss från regn, bara lite stänk då och då.

    Kroppen kändes bra och jag trampade på uppför och rullade på rejält utför.

    I ett lite knixigare parti så fastnade min framgaffel i nedesta läget och ville inte släppa, jag försökte sparka och hoppa för att den skulle släppa, det såg nog kul ut, hojen var som en hot rod och jag låg nästan ner.

    Det släppte till slut och jag valde då att låsa den för att detta inte skulle hända igen.

    Nu var ca halva rundan avklarad och det kändes bra, dock lite halvsliten i låren då det varit ett par tuffa stigningar och lite tekniska parti.

    Det flöt på bra och vi stannade till i depåerna för att fylla på lite energi och sen vidare.

    Nu börjar slutet närma sig och skylten med 10 km kvar kom och jag fick ny energi och trampade på. nu började det bli svårt att köra om då det började fyllas på i bägge spåren så det var bara att hålla tempo med dom andra och se till att inte köra ikull, många som gjorde det nu, förmodligen brist på energi och koncentrationen blev då lidande.

    Nu var det bara 2 små knixar kvar och sen var det dax för målrakan då hände det som inte får hända, min bakväxel hänger sig och vill inte lägga i en lättare växel. blir riktigt tungt uppför en liten backe men med lite kärleksfullt sparkande så släpper det och jag kan växla igen och börjar då spurta.

    In under målportalen så kände jag bara lättnad och glädje, ja jag hade fixat det och på bra tid oxå visade det sig.

    Målet var ju att försöka slå tiden från 2012 och det gjorde jag med ca 45 min.

    Efter målgång så blev det lite småsnack och vi träffade nån klubbkamrat och sen var det dax för oss att ta oss tillbaka till tältet för dusch och sen mat.

    Jag kommer förmodligen inte att cykla vasan igen trots att det var trevligt och så, det är lite för långt att åka.

    Men nöjd är jag

    Patric

    20140825_125333_Android


  • Vätternrundan 2014

    Jag ska börja med att säga att detta har varit målet för hela året och därmed oxå den viktigaste tävlingen.

    Jag är som ni kanske vet kapten för ett Rido of hope-lag under 2014 års vätternrunda.

    Det har under våren varit mycket trixande och fixande för att allt skulle bli klart till VR 2014. Jag har tränat en massa och varit ute på en del tävlingar för att förbereda mig så bra som möjligt.

    Årets lag som jag är kapten för hade ett mål, att klara 300 km runt vättern på under 11 timmar. Vår grupp var från början ca 14 st som kom från hela sverige samt 3 st från norge.

    Allt eftersom tiden gick så blev vi färre o färre.

    Sista uppladdningen inför VR 2014 var Ringsjön runt helgen innan där vi var 5 st RoH:are som skulle cykla ihop och med det försöka svetsa oss samman till en bra klunga där vi skulle lära oss att dra osv.

    När jag vaknade på lördagen då Ringsjön runt var så kunde jag inte röra min vänsterarm. Detta berodde förmodligen på en muskelbristning eller liknande som jag ådrog mig dagen innan när jag skulle få på husvagnen på bilen.

    Tyvärr så blev det så att jag inte kunde starta. Ville ju inte heller chansa och riskera att jag inte kunde starta i VR.

    När det gäller VR så träffades hela (9st) gruppen i startområdet ca 30 min före start som skulle vara 3:12 för ett sista taktiksnack.

    Alla var taggade och redo och det var en mäktig syn för publiken när hela startledet fylldes av RoH, vi var ju ett par olika grupper till som skulle starta samtidigt i olika fartgrupper.

    Ett mäktigt jubel med applåder o visslingar fyllde mina öron när vi började rulla ut och dra oss iväg, lite rörigt i början men när vi lämnade Motala och kom ut på vägen så samlade alla grupperna sig som dom skulle.

    Vi drog på med vinden i ryggen ner mot vadstena och rullsnittet var riktigt högt och allt kändes bra. Vi samsades att dra och kedjan funkade felfritt hela tiden.

    efter ca 3,5 mil så kom den första stigningen och jag kände att mina ben inte orkade trycka på i backen, det fanns ingen kraft att dra heller. Konstigt för jag kände mig riktigt taggad och i bra form.

    Nåväl, vi körde vidare men jag märkte att jag kom efter i varje stigning och trots att jag försökte trycka på så verkade det som benen inte hade nån kraft.

    Efter ca 75 km så fick jag meddela gruppen att jag tyvärr måste lämna dom och att dom fick klara sig själva utan mig, jag skulle ju bara sinka dom och det var ju inte meningen.

    Kim kom ner till mig och vi 2 skulle då fortsätta själva i ett lite lägre tempo.

    Backarna upp mot Jönköping tog ut sin rätt och jag hade knappt styrfart uppför men nerför så susade jag på som tusan. Efter 137 km så stannade vi i en depå och tog igen oss lite och då snackade vi om att vi aldrig kommer att fixa detta i den fullständiga stormen som vi hade rakt emot oss i ca 100 km till.

    Sagt och gjort, brytningen var ett faktum.

    Vi lassade på våra cyklar i en lastbil och satte oss på bussen tillbaka till Motala.

    Om jag är besviken? ja, fruktansvärt, men oxå glad att jag tog beslutet att bryta, kan ju vara lite för envis när det gäller sånt.

    Idag så sitter jag här efter ca 12 timmars sömn med en dunderförkylning.  Det var förmodligen det som spökade för mig under gårdagen.

    Som nån klok man eller kvinna sa till mig igår – det kommer fler chanser. ja det gör det ju faktiskt.

    Livet tar ju inte slut med detta, men visst känns det ruttet idag, hade ju verkligen velat åka in i målet, det är ju den skönaste känsla som finns.

    Just nu har jag inga fler lopp inplanerade och det känns ganska bra, bara att ta dagen som den kommer och se om det dyker upp nåt kul i framtiden.

    Imorron hoppas jag kunna ta en liten tur på hojen för att känna hur det känns.

    Patric


  • Västkusten Runt

    Lördagen den 24 maj 2014 gick premiären av Göteborgs stora cykelhelg med Västkusten Runt. Givetvis så var undertecknad där för att se hur det är att cykla på bästkusten som dom säger.

    Det började med lite strul redan på morgonen, det visade sig att i Göteborg så får man inte ha cyklar på bussar eller spårvagn, knepigt men sant. Nåväl, bara att sätta sig på hojen och trampa till starten, enl google maps så var det bara 1,5 km. Efter ca 30 min och en runda på 6 km i gbg innerstad så kom jag till start. Lokalsinnet hos mig eller hos parkarbetarna var tydligen obefintligt.

    Jag hämtade ut min nrlapp och chip att sätta på hjälmen och tog mig in i mitt startled. Vi hade en följecyklist ut ur stan och det blev ett rasande tempo direkt och lite kamp om platserna, jag höll mig ganska lugn i mitten och hängde på bäst det gick över göta älv-bron. Pang sa det där och killen framför mig fick punka och jag själv tappade en flaska.

    Turen gick norrut upp mot setnungsund och jag höll ett skapligt tempo och väntade på en monsterstigning efter ca 50 km som dom hade varnat mig för, med min kroppshydda så är inte uppför det enklaste och jag behöver slita lite mer än den ”vanlige” cyklisten.

    Efter 53 km så kom den, den åg ut som en väg upp till GUD i molnen, fy fan alltså tänkte jag, här tar vi det lite lugnt och jag växlade ner till lilla klingan fram och en ganska hör kadens. Det var cyklister som hoppade av och gick uppför och det var dom som susade förbi mig på utsidan, men jag trampade på och kände lite syra i benen men snart var jag uppe ju. Nej, när jag kom upp så fortsatte den lika långt och högt till, bara att trampa på och slita.

    Sen blev det en skön utförslöpa på ca 3 km och farter uppemot 70 km/h, jag höll krampaktigt i styret och swichade förbi flera stycken tunnisar, här hade jag nytta av vikten.

    Sen gick det lite upp o ner mest hela tiden och jättefina vyer.

    När det var ca 25 km kvar så kom chocken, i sakta mak o på lättaste växeln så gick det nu mest uppför och brant var det. Benen var som spagetti och mer än en gång så funderade jag på hur i h-te ska jag ta mig i mål, benen svarade knappt. Då var det dax att borra ner huvudet, ta fram pannbenet och bita ihop. Meter för meter och km för km passerade och när skylten med 10 km kvar kom så var det som om man tagit en gel, benen piggnade till och när jag kom uppför bron och såg mig själv på storbildsskärmen så var det en go känsla som spred sig i kroppen, dom sista km inne i gbg gick som en dans och det var en nöjd kille som korsade mållinjen på 5:24 efter 127 km i sadeln.

    Efter en kortare intervju i målfållan så var det dax för familj o käk o lite återhämtning.

    20140524_142054

    Detta var ju första upplagan av Västkusten Runt och jag måste säga att det var kanonbra arrangerat av Hisingens CK och detta kommer att bli fler gånger.

    Patric

    2014-06-02 12.27.57